Salt sockervadd

Jacqueline Wilson ligger etta på bibliotekens topplista över utlån i Storbritannien och slår m a o giganter som både J K Rowling och Tolkien. Även i Sverige har hennes böcker fått en stor läsekrets, kanske framförallt med de s k Tjejer-böckerna som är skämtsamt vardagsrealistiska samtidigt som de seriöst behandlar svåra frågor kring identitet och självbild.

Lite av hennes signum har varit att skriva om mer eller mindre dysfunktionella familjer och utsatta barn som trots allt besitter styrka att handskas med sin situation. Lola Rose’ omogna mamma är på flykt med barnen undan en våldsam make, Prue i Vem älskar Prue? har haft en osunt isolerad uppväxt till följd av faderns auktoritära och kontrollerande regim, Tracy Beakers självupptagna, trasiga mamma har lämnat henne på barnhem och Dolphins mamma i Den tatuerade mamman är allvarligt psykiskt sjuk.

I den senast översatta boken Sockervadd och svåra val är omständigheterna runt Floss kanske inte lika spektakulära utan hon är helt enkelt ett av många skilsmässobarn som har funnit sig ganska väl tillrätta med sitt nya liv. Men trots det när Floss en inre önskedröm om att hennes mamma och pappa ska bli tillsammans igen, men hon är fullt medveten om att det emellertid inte är särskilt realistiskt eftersom mamma numera har både den framgångsrike Steve och en ny liten baby ihop med honom. – Pappa har bara sitt nedgångna gamla café och kärleken till Floss, som älskar deras helger tillsammans.

På Floss födelsedag släpper mamma den fantastiska nyheten att Steve har fått ett ännu bättre jobb – i Australien! Familjen ska bo där i sex månader och efter en stund sjunker beskedet in – det innebär sex månader utan pappa!

Naket och hjärtskärande ställs man inför Floss vånda över att tvingas välja mellan mamma eller pappa. Eftersom hon upplever att pappa behöver henne mest väljer hon att stanna hos honom. Han är lika kärleksfull som lekfull och är jämfört med mammans mer fyrkantigt beskrivna föräldraskap kanske en väl så god förälder, men han brister i omdöme på så många punkter att jag börjar tycka att Wilson visar en alltför förlåtande bild av honom.

Vilsna vuxna och kompetenta barn har varit ett genomgående tema i barn- och ungdomslitteraturen ett tag och jag har ofta framhållit det trösterika med författare som Wilson som visar att man som barn kan klara svåra saker även när vuxna sviker. Men den här gången är det något som börjar morra i mig. Hur mycket ska barn behöva ta ansvar för vuxna? Måste man inte visa att det vore helt ok om Floss inte var lojal? Det visar sig nämligen att pappan har omfattande ekonomiska problem han undanhållit familjen vilket ger Floss bittra men lärorika erfarenheter. Floss kunde levt lyxliv med mamma, Steve och inte minst sin lillebror, lärt känna ett nytt land och fått nya vänner där, men det är liksom finare att hon väljer den självuppoffrande kärleken till pappan. Kunde inte hans kärlek varit självuppoffrande? Kunde inte han visa sig vuxen och stark nog att sätta dotterns bästa framför sina egna känslor?

Men frågan är om inte den här reaktionen är styrkan i berättelsen. Den är inte tillrättalagd på det sätt jag tycker att den borde vara. Den skaver och irriterar och ställer obekväma frågor. Och för det måste jag uppskatta den.