Selma skriver om Pojken som levde med strutsar

Min yngsta dotter ville gärna skriva om sin senast lästa bok i min blogg och det får hon såklart. Så här tycker hon om Monica Zaks Pojken som levde med strutsar:

Hadara är två år gammal när han försvinner i öknen. Mamman till Hadara hade hittat strutsägg och ropade efter de andra men de hörde inte. Då lämnade Hadaras mamma Fatma Hadara bredvid stutsäggen och red ikapp de andra på sin kamel. Men när hon kommer fram till dem blåser det upp till sandstorm. När sandstormen var över hittade Fatma och de andra varken Hadara eller strutsäggen. Förtvivlade ger de sig av. När Fatma letade efter Hadara så hittade strutsmamman Makko Hadara och ser honom som sin egen son.

Följ Hadaras liv när han växer upp med strutsar. I boken kommer ni att få läsa om svält, törst och när Hadara en dag blir tillfångatagen… En väldigt bra bok. Jag hade gett boken boken fem stjärnor. Extra: Jag tycker Hadara borde stanna med strutsarna!

Selma

Selma, som är 10 år gammal, tänker starta en egen blogg nu och skriva om film, musik och böcker.

Mårten Melin

Vad är det här?

Jo, det är faktiskt inledningen på en ny bok av Mårten Melin som kommer på Hegas förlag i februari 2009, en lättläst spökhistoria som börjar med en flicka på väg till ny klass och en bukett blommor vid ett järnvägsspår… Den kommer att heta Jag ser dig berättade Mårten idag för Burlövs femteklassare som fick träffa honom och inte bara lyssna till hur en författare arbetar, utan också skriva själva.

Bland fjolårets mellanåldersböcker
tillhörde Jävla Lucia definitivt mina favoriter. Böckerna för den åldersgruppen har en tendens att bli en smula utslätade men Mårten Melin vågade ta ut svängarna i sin historia om den förälskade Martin som får oväntad och (o)önskad hjälp av Lucia för att lösa sina kärleksbekymmer. Men vem är Lucia egentligen? Melin använder sig av skräckelement för att berätta en rolig och ”realistisk” historia om kärlek och den eviga frågan om vad som är gott och ont.

Jävla Lucia rönte stort intresse bland både killarna och tjejerna – i synnerhet när han läste högt om hur Lucia lurar i fröken och hela klassen en riktig snyftrövarhistoria, (som hon efter uppnådd effekt genast avlivar) – men tyvärr kan man inte erbjuda så många elever att läsa boken eftersom den är slutsåld sedan en tid tillbaka. Det är bara nio månader sedan boken kom ut, ändå tvekar förlaget om man ska trycka om. Jag förstår det inte. Hur ska man egentligen kunna ordna författarbesök t ex (som ju är bra marknadsföring för förlagen också) när inte ens nya författares böcker finns att köpa?

Hans senaste Amor anfaller är en mer traditionell ”kärlek med förhinder”-historia om den sanslöst förälskade Artur som dock inleder med att lista problemen med sin kärlek: a/föremålet för hans kärlek är inte kär i honom, b/hon går bara i trean! (Artur går i femman) och c/hon är bästis med hans lillasyster! Mårten Melins huvudpersoner tycks ha en benägenhet att försätta sig i pinsamma situationer som får en att vrida sig av obehag samtidigt som man skrattar (…och kanske man njuter av att det inte händer en själv i alla fall).

MM nämnde idag inte sin tredje bok Svarta kängor med gul söm (också den slutsåld) men det passar jag så gärna på att göra. Jag tycker nämligen det är en utmärkt historia om fördomar och hur svårt det är att gå fri från dem. Låna och läs!

”Poesi är ett språk som alla människor har rätt till, även barn” hävdar Mårten Melin och har med viss svårighet lyckats få några diktsamlingar för barn utgivna – en genre som för en tynande tillvaro. Mera glass i däcken hette första samlingen och nästa Varm tass i mörkret. I september kommer en ny samling kärleksdikter med titeln Ett värmeljus i din skalle. Avslutningsvis fick eleverna prova att själva skriva poesi. Dessförinnan hade de testat hur man kan inleda en historia. När jag efteråt samlade ihop papper som låg kvar i salen var en av de dikter av okänd författare jag fann denna: ”6 ord räcker – jag är läcker”.

Den döde sonen

Petter Lidbecks senaste i Tre tjejer-serien heter Den döde sonen och handlar om en mördad femtonåring mitt i villaidyllen i Hittarp. Det lilla samhället surrar av rykten och gamla konflikter flyter upp till ytan. Att brott inte är underhållning utan tragik försöker föräldrarna till Pella, Tyra och Siri förmedla, men trots det är tjejerna ändå snart indragna i mordgåtan som visar sig ha en grym och tragisk bakgrund som innefattar bl a mobbning .

Petter Lidbeck skriver som vanligt lättillgängligt men under den skenbart enkla ytan är historien genomtänkt och välkomponerad. Riktigt spännande, tankeväckande och kanske den bästa i denna serie hittills!

 

Salt sockervadd

Jacqueline Wilson ligger etta på bibliotekens topplista över utlån i Storbritannien och slår m a o giganter som både J K Rowling och Tolkien. Även i Sverige har hennes böcker fått en stor läsekrets, kanske framförallt med de s k Tjejer-böckerna som är skämtsamt vardagsrealistiska samtidigt som de seriöst behandlar svåra frågor kring identitet och självbild.

Lite av hennes signum har varit att skriva om mer eller mindre dysfunktionella familjer och utsatta barn som trots allt besitter styrka att handskas med sin situation. Lola Rose’ omogna mamma är på flykt med barnen undan en våldsam make, Prue i Vem älskar Prue? har haft en osunt isolerad uppväxt till följd av faderns auktoritära och kontrollerande regim, Tracy Beakers självupptagna, trasiga mamma har lämnat henne på barnhem och Dolphins mamma i Den tatuerade mamman är allvarligt psykiskt sjuk.

I den senast översatta boken Sockervadd och svåra val är omständigheterna runt Floss kanske inte lika spektakulära utan hon är helt enkelt ett av många skilsmässobarn som har funnit sig ganska väl tillrätta med sitt nya liv. Men trots det när Floss en inre önskedröm om att hennes mamma och pappa ska bli tillsammans igen, men hon är fullt medveten om att det emellertid inte är särskilt realistiskt eftersom mamma numera har både den framgångsrike Steve och en ny liten baby ihop med honom. – Pappa har bara sitt nedgångna gamla café och kärleken till Floss, som älskar deras helger tillsammans.

På Floss födelsedag släpper mamma den fantastiska nyheten att Steve har fått ett ännu bättre jobb – i Australien! Familjen ska bo där i sex månader och efter en stund sjunker beskedet in – det innebär sex månader utan pappa!

Naket och hjärtskärande ställs man inför Floss vånda över att tvingas välja mellan mamma eller pappa. Eftersom hon upplever att pappa behöver henne mest väljer hon att stanna hos honom. Han är lika kärleksfull som lekfull och är jämfört med mammans mer fyrkantigt beskrivna föräldraskap kanske en väl så god förälder, men han brister i omdöme på så många punkter att jag börjar tycka att Wilson visar en alltför förlåtande bild av honom.

Vilsna vuxna och kompetenta barn har varit ett genomgående tema i barn- och ungdomslitteraturen ett tag och jag har ofta framhållit det trösterika med författare som Wilson som visar att man som barn kan klara svåra saker även när vuxna sviker. Men den här gången är det något som börjar morra i mig. Hur mycket ska barn behöva ta ansvar för vuxna? Måste man inte visa att det vore helt ok om Floss inte var lojal? Det visar sig nämligen att pappan har omfattande ekonomiska problem han undanhållit familjen vilket ger Floss bittra men lärorika erfarenheter. Floss kunde levt lyxliv med mamma, Steve och inte minst sin lillebror, lärt känna ett nytt land och fått nya vänner där, men det är liksom finare att hon väljer den självuppoffrande kärleken till pappan. Kunde inte hans kärlek varit självuppoffrande? Kunde inte han visa sig vuxen och stark nog att sätta dotterns bästa framför sina egna känslor?

Men frågan är om inte den här reaktionen är styrkan i berättelsen. Den är inte tillrättalagd på det sätt jag tycker att den borde vara. Den skaver och irriterar och ställer obekväma frågor. Och för det måste jag uppskatta den.

Drakmåne

Lite sorgligt. Då var tredje och avslutande delen i Wilkinsons draktrilogi utläst. Den forna slavflickan Ping har vuxit upp till en mogen ung flicka samtidigt som Kai – draken hon är väktare åt – fortfarande visserligen är lekfull, men ändå på väg mot ett nytt skede i det långa liv han har framför sig. Ping brottas med hur hon ska lösa framtiden för sig och Kai. Vem ska ta hand om honom och ge honom en fristad när hon själv är borta? Lite vägledning når henne från Danzi, Kais far, men i form av kryptiska ordlekar och gåtor. Det tyngsta beslutet måste hon fatta på egen hand, och som varande förälder våndas jag med Ping i hennes dilemma.

Vemodig och hoppfull ringlar sig denna ovanliga fantasyhistoria fram genom Kina, på en gång eftertänksam och utomordentligt spännande. En historia för drakälskare att sätta klorna i! Och skulle man nu inte vara drakfantast är det lätt att ryckas med i alla fall!

Sitta och hänga med näsan i en bok är bra för konditionen

Helgens aktiviteter fick i hög utsträckning sin inspiration från litteraturens värld. Spiderwick sågs och gillades. Möjligen blir det bitvis lite väl händelserikt när man komprimerar handlingen från fem – visserligen tunna – böcker till en film på 1 h 35 min. Mary Louise Parker och Fred Highmore som spelar mor och söner – här har vi alla dessa tvillingar igen! – är förvånande lika varandra och bra i sina roller, och jag måste säga att själva huset är enastående i sin roll. Vid en jämförelse med böckerna tycker jag filmen valt en bra mycket läskigare ton än böckernas, och jag kan tänka mig att många yngre barn kan tycka det ibland blir väl ”skrämsigt”. Och vilken spännvidd det var bland biobesökarna: allt från rätt små barn i sällskap med vuxna, till unga i tidiga och sena tonåren.

När det fantastiska vårvädret slog till passade vi sedan på att göra den efterlängtade utflykten till Kullaberg. Efter Kullamannen fortsatte vår högläsning att uppehålla sig i samma trakter, nu med Ulf Nilssons Fyrens hemlighet. Mina barn som normalt sett gärna stirrar på en skärm av något slag har hela dagen skuttat omkring som stengetter vid fyrar och bifyrar, Himmelstorp, grottor och Nimis. Hela tiden med kommentarer som ”var det inte här Miller tappade ringen?”. Vidare är jag skyldig Ulf Nilsson ett stort tack för att han i Fyrens hemlighet faktiskt förklarar hur fyren fungerar (min son är nämligen frågvisare än Jeopardy). När vi till sist satte oss i bilen igen sa sonen ”mina ben känns alldeles rödmosiga nu”. Se där, där har vi ytterligare ett försvar för litteraturens undergörande kraft: den får barn (och för all del deras föräldrar också…) att röra på sig!

Tvillingar

Jag tror att tvillingar är nästan vanligare i barnböcker än i verkligheten. Särskilt bland deckarna. På senare år har t ex Mårten Sandéns tvillingpar i Petrinideckarna varit hyfsat populära. Historierna tilldrar sig oftast i Skåne – de flesta i Lund och några på Österlen – men Peter och Petra har innan flytten till Sverige vuxit upp i New York. Där klarade de sig utan att råka ut för skurkar, men i lilla Lund trillar de gång på gång över brott och gangstrarna står som spön i backen! Min favorit i serien är nog spännande Spökskeppet i vilken barnen firar lov i Vitemölla och min favoritplats på jorden finns med: vackra Haväng!

Petter Lidbecks deckarserie Tre tjejer utspelar sig i Helsingborgstrakten där han själv växte upp. De tre tjejerna är berättarrösten Pella och hennes två kompisar Tyra och Siri som är enäggstvillingar, men varandras motsatser vad gäller sinnelag. Intrigerna är spännande, lite otäcka och inte utan viss udd men tonen ändå lättsam i den rappa, humoristiska dialogen mellan tjejerna. I ett kul avsnitt i en av böckerna låter Lidbeck Siri högljutt beklaga sig över att det alltid är så mycket tvillingar i alla barnböcker! Lidbeck leker med den litterära schablon han valt att använda, men Siris utrop tål att fundera över: varför är det så mycket tvillingar i mellanåldersböcker?

Gudrun Wessnert har också använt sig av motivet i sin historiska, lite burleska serie om tvillingbröderna William och Ulltott som skiljts åt vid födelsen men som ödet för samman igen, Maj Bylock berättar om tvillingarna Jean och Marie i sin historiska serie från 1600-talet, Justin Somper har skrivit en ”tre-populära-ämnen-i-en-bok”: serien Vampyrater är en kombinerad SF-, pirat- och vampyrhistoria med tvillingar i huvudrollen och listan kan göras längre.

Men jag funderar över varför det är just i mellanåldersboken vi hittar tvillingar, i tonårsböckerna är det inte så vanligt (spontant kommer jag bara och tänka på supersorgliga Jag saknar dig, jag saknar dig och den är väl minst 15 år gammal). Eftersom tvillingfödslarna ökar trodde jag att man kanske skulle se ett behov av mer bilderböcker med tvillingar men jag kommer knappt på några: Widerbergs Räkna med tvillingarna och så faktiskt en ny bok: 1+2=3 : storebror till tvillingar av Marianne Grymer Bargemann. Någon som har något mer tips?

 

Lärlingar mm

Att socialrealism och problem (lite a la 70-tal) sipprat in i allt från bilderböcker till tonårsböcker har jag pratat om på mina litteraturgenomgångar och jag har i andra sammanhang än här skrivit om alla dessa föräldrar, mest mammor, som är döda/frånvarande, alkoholiserade, misshandlade, psykiskt sjuka osv.

Det innebär dock inte att fantasyvågen, vars avmattning då och då förutspås, tycks vara på tillbakagång. Det vimlar av olika aktuella serier – för serier är det ju nästan alltid – och några av dem har jag skrivit om tidigare här i bloggen.

Paolini var en mycket ung man när han gjorde succé med Eragon och 2006 utlystes en fantasytävling i ”Eragonanda” för ungdomar där nu vinnarbidraget av Julia Sandström blivit bok – och mycket beröm har hon fått för sin Ödets vingar. Svensk barnlitteratur skrivs/utges alltjämt annars mest i den realistiska fåran och den svenska fantasy som finns har ofta blivit ett komplement eller rentav reaktion mot den anglosaxiska. Det har t ex funnits en önskan om mer lättläst fantasy som några svenska författare nappat på. Vid behov av ”Sagan om Ringen light” kan man t ex läsa Krogs Tanarog Yxkämpen. Den som är bekant med talande träd och dvärgar med yxor får tillgång till en spännande fantasyvärld utan att behöva vänta tills man orkar igenom Tolkien. Serien Almandrarnas återkomst av Jo Salmson (pseud), illustrerad och med åtstramat persongalleri och färre förflyttningar än vad som annars är brukligt i de fiktiva världarna, har också snabbt hittat en hängiven läsekrets. När det i de anglosaxiska böckerna dräller av unga lärlingspojkar skriver svenska författare om flickan Klara i Resa genom tusen världar (Agetoft/Bolin) och Monsterflickan (Ljungqvist).

En av alla dessa pojkar som kämpar som lärling är annars Joseph Delaneys Tom Ward i Väktarens lärling. Tom är sjunde sonen till den sjunde sonen och har fötts med en förmåga att se saker andra inte ser. Hans mor vill att han ska bli väktarlärling och det är med blandade känslor Tom ger sig ut i världen, dels för att väktare är ett skrämmande yrke som ska skydda vanligt folk mot häxor, spöken och andra ondskefulla varelser, dels för att väktare skys av andra människor och innebär ett ensamt liv. Dessa böcker (hittills tre på svenska, på engelska finns fyra) ligger bitvis nära skräckgenren och Tom tvingas bli mycket modig. Inget att ligga och läsa ensam vaken i enslig stuga kan min son intyga. Som vuxen läsare blir jag nyfiken på den gamle väktaren och hans förflutna. Dessutom: ett plus i kanten till Delaney för att Toms mamma tilldelats en så intressant roll hittills. Mammor är ofta inte särskilt spännande i barnlitteraturen och i synnerhet inte i fantasyn.

En annan liten lärling som helt oväntat knep mitt hjärta är Will i Spejarens lärling av John Flanagan. En serie med hittills tre böcker på svenska och snart åtta på engelska. Det är en okonstlad berättelse som sannolikt inte kommer erhålla några stora litterära utmärkelser, men som är skriven med något jag uppfattar som verklig berättarglädje. Det finns charm och trivsam humor i berättelsen om hur den osäkre Will får större och större självförtroende och bevisar både för sig själv och andra att han är modig, snabbtänkt och värd att tycka om. Lite likt hur Anne på Grönkulla vinner Marillas kärlek- en hisnande jämförelse kan man tycka – blir Wills mästare, den kärve Halt, fäst vid pojken som blivit hans lärling. På YouTube kan man hitta några hängivna läsares trailers och egna filmatiseringar av böckerna. Kreativt! (Och vilken textbearbetning det innebär att klara göra ett sådant klipp på ett par minuter!)

Det ska bli intressant att om några år se vilka av de nu populära fantasy-serierna som ”klarat sig”.

Film på bok

Det klagas ibland på att det finns för lite originalmanus i filmens värld och att man så ofta lutar sig mot boksuccéer. Daniel Sandström skrev en ganska intressant artikel i Sydsvenskan för ett tag sedan som funderade över det bra och det dåliga med filmatiseringar av böcker.

Inte minst när det gäller barnfilm blir det tydligt att det finns ett symbiotiskt samband mellan bok och film. Oerhört många barnfilmer har litterär förlaga: i höstas visades Bron till Terabitia, i fredags hade Spiderwick premiär, Habib-böckerna blir tv-serie, i höst kommer Om jag kunde drömma som film osv.

Det nära sambandet kan ibland ses omvänt: film som blir böcker, tyvärr ofta med mindre lyckat resultat. (Jack Sparrow förekommer nu till exempel i barnböcker). Men det är inte precis någon modern företeelse. En av mina gamla favoriter, Vi på Saltkråkan, skrevs till exempel direkt för TV för att sedan omarbetas till bok – i det fallet med lyckat resultat men så blir det ju när det är ett sådant ärkeproffs som för pennan.

I påskhelgen började jag och mellanbarnen läsa Kullamannen högt. En TV-klassiker från 60-talet som min bror älskade men jag var för liten för att se, för något år sedan utkommen på DVD. Barnen och jag tycker det är urspännande och vi planerar en vårutflykt till Kulla-halvön för att kunna se platserna för dessa mystiska händelser. Men ibland blir jag nästan lite full i skratt medan jag läser och får känslan av att Mellvig klickat fram en filmruta i taget och sedan skrivit (viktigt att påpeka att det dock var han själv som skrev manuset till tv-serien).

I tonåren blev jag alldeles tagen av David Lynch film Elefantmannen. På biblioteket frågade jag bibliotekarien om det fanns någon fakta om John Merrick eftersom det framgick av filmen att han funnits på riktigt (även om jag nästan hade svårt att tro det). Bibliotekarien lånade då in en gammal bok till mig från Umeå depåbibliotek skriven av John Merricks läkare! Jag var redan en stor vän av bibliotek men jag tror att det var från och med då som jag verkligen kom att älska bibliotek.

 Och hur ofta har jag inte nu när jag själv är bibliotekarie fått frågan: ”Finns den på bok?”

Litterärt förstoringsglas

Lilis bok av Valerie Dayre har ett ganska nätt och lättillgängligt format men själva historien är varken särskilt ”nätt” eller lätt. Det är en berättelse om växandets vånda som utmanar läsarens föreställningar om litteratur och berättande, som gjord för boksamtal.

Upptakten är nästan makaber: 12-åriga Lili är på väg till kusten på bilsemester genom Frankrike med sina föräldrar. På en rastplats ser hon en familj som avsiktligt lämnar kvar sin hund de inte vill ha med på semestern. Några sekunder senare upptäcker hon att hennes egna föräldrar dumpat henne på samma sätt! Lili skriver dagbok om sina upplevelser på rastplatsen och väver in bilder från det familjeliv hon levt med sina föräldrar.

Men vad är egentligen verklighet av det Lili skriver? Kanske är det bara sant fram till att Lili ser den kvarlämnade hunden och allt därefter fantasier? Spelar det någon roll egentligen? För på sätt och vis är väl allt lika sant. Allt beskriver Lilis nya insikt i att vara en egen person och inte bara en del i familjen. Hon ser inte längre sina föräldrar som ofelbara utan granskar dem med nya, kritiska ögon. Något som gör henne lite arg och ganska sorgsen – hon sörjer sin förlorade barndom.

Skrivandet är Lilis bearbetning och berättelsens genomgående ämne. Lili har ”fört omkring ett förstoringsglas över några minnen så att de blev förvrängda” och det är väl precis det som är skönlitteraturens specialitet. Dess förmåga att blixtbelysa ett utsnitt för att visa läsaren något och kanske ge nya insikter.