Sitta och hänga med näsan i en bok är bra för konditionen

Helgens aktiviteter fick i hög utsträckning sin inspiration från litteraturens värld. Spiderwick sågs och gillades. Möjligen blir det bitvis lite väl händelserikt när man komprimerar handlingen från fem – visserligen tunna – böcker till en film på 1 h 35 min. Mary Louise Parker och Fred Highmore som spelar mor och söner – här har vi alla dessa tvillingar igen! – är förvånande lika varandra och bra i sina roller, och jag måste säga att själva huset är enastående i sin roll. Vid en jämförelse med böckerna tycker jag filmen valt en bra mycket läskigare ton än böckernas, och jag kan tänka mig att många yngre barn kan tycka det ibland blir väl ”skrämsigt”. Och vilken spännvidd det var bland biobesökarna: allt från rätt små barn i sällskap med vuxna, till unga i tidiga och sena tonåren.

När det fantastiska vårvädret slog till passade vi sedan på att göra den efterlängtade utflykten till Kullaberg. Efter Kullamannen fortsatte vår högläsning att uppehålla sig i samma trakter, nu med Ulf Nilssons Fyrens hemlighet. Mina barn som normalt sett gärna stirrar på en skärm av något slag har hela dagen skuttat omkring som stengetter vid fyrar och bifyrar, Himmelstorp, grottor och Nimis. Hela tiden med kommentarer som ”var det inte här Miller tappade ringen?”. Vidare är jag skyldig Ulf Nilsson ett stort tack för att han i Fyrens hemlighet faktiskt förklarar hur fyren fungerar (min son är nämligen frågvisare än Jeopardy). När vi till sist satte oss i bilen igen sa sonen ”mina ben känns alldeles rödmosiga nu”. Se där, där har vi ytterligare ett försvar för litteraturens undergörande kraft: den får barn (och för all del deras föräldrar också…) att röra på sig!