Skräcksällskap

I tonåren - och även något senare– gillade jag skräckfilm. Det var skrämmande på ett lite trivsamt uppiggande sätt, tyckte jag. Sedan flyttade jag och en kompis ut till “lilla huset på prärien”: en vitkalkad skånelänga i skånskt hedlandskap och nätter svarta som… ja, som det blir när man inte har stadens ljus och gatubelysning. Ensamma kvällar och nätter i stugan projicerades bilder i min hjärna av typen blodig, vit hand på mörk fönsterruta eller blekt ansikte med brinnande, galen blick som följde mina steg. Det fick mig att bestämma mig för att skräckfilmseran var över.
Men jag har fortsatt att gärna läsa skräck. Ibland har det väl hänt att jag blivit alltför uppskrämd även då, men oftast är bilderna som min hjärna själv får hitta på lättare att hantera än filmbilderna, och skräckläsning blir just sådär lite trivsamt uppiggande.

I år finns en hel del att läsa för den som är sugen på att bli skrämd. Ett nytt intressant namn är E. E. Richardson vars första bok på svenska heter Djävulens fotspår, i rask takt sedan följd av Inkräktarna. På engelska finns ytterligare titlar av samma författare, lite oklart hur många dock, men vi lär säkert få fler översatta.
Vid den vällustigt rysliga läsningen av Djävulens fotspår känns det som man möter en författare med koll på sina gamla skräckfilmer. Antagligen har också hon i tonåren tillbringat en och annan filmkväll med kompisar och chips och filmikonen Freddie Kreuger. Medan jag läser kan jag se händelserna som filmscener framför mig. Richardson använder sig av ramsan, “haunted house” och andra skräckfilmsklichéer för att berätta historien om Bryan vars storebror försvann några år tidigare när de lekte ute i skogen . Hans storebror gjorde det man aldrig får göra: han läste h e l a ramsan om de tretton stegen och Bryan tvingas sedan om och om igen berätta om “mörkermannen” som kom och tog Adam. När Bryan flera år senare får vänner som har anledning att tro på honom startar skräcken på nytt. (Undrar förresten om författaren menar något med att ge sina romanfigurer efternamn efter berömda författare?) Redford är ett sjukt obehagligt litet samhälle där inga gränser finns mellan mardröm och verklighet.
Men vem är egentligen E. E. Richardson? I författarpresentationen presenteras hon som en 22-årig “cybernetic graduate”. (På ett annat ställe är hon 25, men ok, hemsidor uppdateras ju inte alltid.) Möjligen är jag helt obildad men jag satt en hel kväll och försökte lista ut vad man hade pluggat om man hade läst “cybernetik” och var man kunde studera det, men jag blev inte så mycket klokare. Hittade egentligen ingenting om henne, inga intervjuer eller liknande. Förlaget har lagt upp en liten bild på henne som påminner lite om kommunernas “digitala medborgarassistenter” och passar samtidigt på att upplysa om att hon är en enstöring. Det svenska förlaget (Tiden) vet lika lite som vi andra och man blir onekligen lite skum på det här: är hon helt enkelt den enstöring som förlaget hävdar eller är identiteten fejk?

Om Richardson skriver skräckfilmslikt så kan J C Burkes
Flickan i rött mer liknas vid ett spännande tv-avsnitt i en serie som Ghost Whisperer eller Supernatural. Huvudpersonen, 16-åriga Evie, är medveten om hon har ett s k sjätte sinne men det har försatt henne i så många obehagliga situationer och dessutom orsakat starka spänningar inom familjen, så mest försöker hon undertrycka det. Men när pappan har med sig en present hem, en röd kofta inhandlad i en second-handbutik, blir det allt svårare att inte följa impulserna och till sist dras Evie in i en mordutredning.

Tom Becker är en 25-årig debutant som åstadkommit en underbart “dickenskt” myllrande värld i Darkside , en plats skapad av ättlingar till Jack the Ripper, en ondskefull parallellvärld till London.
Ett barn försvinner under en skolutflykt i centrala London mitt på dagen. Samtidigt är Jonathan ute och dagdriver/skolkar som han brukar. Hans mor är borta (vilket vi läsare lär få återkomma till…) hans far galen och på väg att återigen bli inlagd. De perioder fadern inte är intagen på mentalsjukhus sitter han instängd på sitt arbetsrum uppslukad av något arbete Jonathan aldrig haft insyn i. Ensam i huset hör han mitt i natten någon bryta sig in. Snabbt låser han in sig i arbetsrummet och får på så sätt för första gången en inblick i faderns mystiska anteckningar.”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig” skulle man kunna tillägga. Och någon är ute även efter Jonathan som förstår att han om han ska klara sig och dessutom kunna få svar på frågorna om sina föräldrar, så måste han hitta vägen till det mysteriösa Darkside.

Sveriges egen skräckförfattare för unga, Magnus Nordin, har hittat en ny kuslig intrig. Han har skrämts med berättelser om, varulvar, pedofiler, seriemördare och spökhistorier men främst egentligen skildrat människors relationer och förhållande till varandra. I årets bok, Tystnadens hus, blickar han mer inåt i en gestalt och låter miljön bli en viktig del av berättelsen. Stella har tillsammans med Gabriel flytt från fader Davids stränga, isolerade sekt ut till ett liv i frihet. Men rädslan för fader David är stor och Gabriels kompis har visserligen fixat en plats där de ska kunna bo utan att bli upptäckta men där friheten känns långt borta. Huset, ett gammalt hyreshus, ligger i ett kvarter som snart ska rivas och alla flyttat. Det är ensamt, tyst (förutom ett krafsande som hörs på nätterna) och så… ödsligt. Stämningen är krypande och miljöskildringen utmärkt suggestiv – när den lilla flickan i röd klänning dyker upp är det inte bara kusligt utan också sorgset vemodigt.
Det är en “konstig” historia det här utan Magnus Nordins sedvanliga förankring i realistisk samtid. Men så visar sig förankringen finnas där trots allt i form av en ramberättelse som både är meningen ska förklara och mystifiera, men som istället drar ner intrycket och förminskar denna annorlunda berättelse. Men njut av Stellas sorgliga och kusliga öde med eller utan ramberättelse!

 

 

Vad är väl en bokmässa i Göteborg?

Bestämde mig för att vara förståndig och avstå bokmässan i år eftersom det är så mycket jobb nu med olika föreläsningar, barnboksdagar (det var f ö roligt med “Norrlandsturnén”) samt ombyggnader hemma. Men nu har bokmässan börjat och plötsligt känns det vääldigt tråkigt att vara förståndig.

Terminsstart

Terminen är i full gång nu och klasserna strömmar till biblioteket för boklån och bokprat. Bokpraten är till min glädje populära, men det innebär också att de måste planeras för att verksamheten ska vara meningsfull och kul både för mig och för skolklasserna. Fjärdeklassarna får bokprat ett par gånger per termin och femteklassarna en gång i månaden. När jag bokar tider för årets skolklasser brukar jag passa på att fråga ut lärarna: Stökiga elever? Pratglada? Blyga? Stor eller liten klass? Gruppdynamik? Läsvana? Det kan vara svårt att få ett tydligt svar på det sistnämnda, så jag brukar fråga läraren vad de svagaste eleverna läser och vilka böcker de duktigaste eleverna håller på med. På så sätt känns det som jag får en lite rättvisare bild av klassen. Ovanligt nog har samtliga lärare jag hittills pratat med framhållit att deras elever är rätt bra i läsning i år!

Det känns som om jag kommer att jobba i medvind i höst! Eleverna jag träffat har varit sympatiska (vilket de i och för sig brukar vara) och intresserade (vilket inte alltid är fallet till att börja med) – i en klass kom en grupp tillbaka bara några timmar efter bokpratet. Jag undrade varför de redan var tillbaka och de berättade att det hade varit så kul att gå till bibblan, så de ville komma in och tala om det och “hänga” ett tag.

När jag inleder som jag brukar första gången jag träffar en klass, och ber barnen presentera sig och berätta lite vad de tycker om läsning, favoritbok eller favoritgenre, har jag fått entusiastiska boktips på vad de läst i sommar. Det är annars inte helt ovanligt att tjejerna är blyga (eller spelar blyga?) och knappt vill prata om vad/om de läser (vilket i en del klasser känns fullt förståeligt, för så fort de börjar berätta börjar killarna dissa) och att killarna gärna vill “coola” sig genom att framhålla hur lite de läser. Men inget sånt ännu i alla fall. Istället ser jag i en klass hur en av de typiskt icke-läsande gossarna (jojo, här haglar fördomarna) nästan studsar upp och ner på stolen i väntan på att det ska bli hans tur att få berätta om en superbra, superläskig bok han läste i somras. Här är hans bästa boktips: Allhelgonaoffret av Petter Lidbeck.

 

Att sätta rubrik

“Svensk flicka, med goda hemförhållanden och bildade föräldrar, önskas”. Så lyder namnet på den föreläsning jag ska hålla på Btj’s barnboksdagar. “Ja, jag fattar ingenting”, skrattade Ingrid på Btj när hon ringde och frågade om jag skulle ha den rubriken, fast det gjorde hon ju visst, när hon funderat en stund. Året tema för barnboksdagarna är “Läs och förstå” och då kan man ju få grunna lite även på överskriften, eller hur?

Idag träffades Agneta Edwards och jag för att prata igenom innehåll i våra respektive föreläsningar. Hennes kommer att ha rubriken “Döda danskar kräver större kistor”, vilket tål att tänka på. Härligt att få sitta och prata läsning och barnlitteratur nästan en hel dag. En givande dag, och tack snälla Jolanta för att du fixade fram både kaffe och mötesrum på Landskrona!

Höstens bokningar

September:

2/9 Litterturgenomgång F-9 Kristianstad kl 15

4/9 Föräldramötesmedverkan Fjälkestad kl 18

8/9 Föräldramötesmedverkan Tågarpskolan Arlöv kl 18.30

10/9 Bokpratskurs Lunds stadsbibliotek kl 8.30

10/9 Föräldramötesmedverkan G Köpinge kl 18

11/9 Litteraturgenomgång F-5 Btj Lund kl 13

16/9 Föreläsning Barnboksdagar Luleå

17/9 Föreläsning Barnboksdagar Umeå

18/9 Föreläsning Barnboksdagar Östersund

23/9 Litteraturgenomgång F-9 Btj Lund kl 13

25/9 Föräldramötesmedverkan Österportskolan Malmö kl 19

30/9 Föräldramötesmedverkan Kulltorp Kristianstad kl 18

Oktober:

6/10 Litteraturgenomgång Hässleholm kl 18

7/10 Workshop i bokprat Lunds stadsbibliotek kl 8.30

7/10 Litteraturgenomgång Eslövs “minibokmässa”, prel kl 15.30

8/10 Litteraturgenomgång F-9 Karlskrona kl 18

9/10 Litteraturgenomgång F-5 Btj Lund kl 13

14/10 Föreläsning Barnboksdagar Stockholm

15/10 Föreläsning Barnboksdagar Gävle

16/10 Föreläsning Barnboksdagar Sundsvall

21/10 Föräldramötesmedverkan Degeberga kl 19

22/10 Litteraturgenomgång 6-9 Btj Lund kl 13

22/10 Föräldramötesmedverkan Tollarp kl 18.30

23/10 Litteralund, samtalsledare

November:

4/11 Litteraturgenomgång F-9 Malmö kl 16

5/11 Föräldramötesmedverkan Vittskövle kl 16

6/11 Bokjuryns 105-lista Btj Lund kl 13

11/11 Litteraturgenomgång F-9 Btj Lund kl 13

12/11 Litteraturgenomgång Karlshamn (prel bokning)

13/11 Litteraturgenomgång F-5 Btj Lund kl 13

19/11 Litteraturgenomgång 6-9 Btj Lund kl 13

27/11 Föreläsning Sölvesborg

Mitt sommarlov…

har varit fantastiskt skönt och låångt. På landet med sol och bad och glass men utan internet (nåja, ibland lite frustrerande att klara sig utan) har många böcker blivit lästa. Läsex har droppat in från förlagen under hela sommaren, men det verkar också som om flera förlag har en rätt sen utgivning i år, med många titlar som kommer först i oktober/november. Bokjurylistan är dock klar ovanligt tidigt i år. Redan på bokmässan ska 105-listan, som det i år är, finnas för utdelning. Jag tycker mig urskilja några trender jag kommer att skriva om när tid finnes, och oj vad det kommer att finnas mycket bra böcker att prata om i höst!

Klass och vänskap

I ganska många tonårsböcker de senaste åren har författarna valt att låta ett klassperspektiv få en framträdande roll (t ex Sandéns två tonårsböcker och Berggrens En enda kväll) och under våren har ytterligare två böcker på temat utkommit.

Sex veckor av Kate Cann och Liv och Lovisa av Emma Granholm har ett tydligare tjej- och vänskapsperspektiv än de två manliga författarnas och har i stort sett också mötts av ett betydligt svalare mottagande. Huruvida det hänger ihop eller inte ska man kanske låta vara osagt, men visst finns det anledning att fundera över om vi inte är snabbare att tolka dessa berättelser som mindre “allmängiltiga” och mer “ytliga” än de manliga kollegornas?

Och tycker man det blir ytligt bara för att det handlar om rika människor? “Glammig” har varit ett frekvent ord i samband med Sex veckor om Chloe som haft ett tungt år efter föräldrarnas skilsmässa och det därmed sammanhängande bytet till en mer exklusiv privatskola. Skolbytet innebär en ganska ensam tillvaro tills den rika och självsäkra Davinia kommer ny och väljer just Chloes sällskap och till och med bjuder med henne på en sex veckor lång semester vid Medelhavet. Jo, det är ganska “glammigt” och ytligt. Måste Davinia beskrivas vara ett fullständigt självupptaget våp bara för hon är rik? Åtminstone är väl det i alla fall vad författaren vill att vi ska tycka – i hemlighet kan jag tycka att hon är en rätt befriande kvinnofigur i barn- och ungdomslitteraturen. Hon är en hondjävul besatt av att tillfredställa sina egna behov. När Chloe känner sig utlämnad och övergiven på “semestern från helvetet” kan jag tänka att det är väl inte så orimligt att föräldrarna vill att tjejerna ska hålla varandra sällskap, jag frestas vända författarens intentioner och tycka att Chloe själv inte är så lite självupptagen?

Nåja, Kate Cann har uppenbarligen på sistone kastat sig in i den växande chick-litgenren för ungdomar (En prinsessas dagbok, Systrar i jeans, Gossip girl, Rudberg…) och tillhör definitivt ett av de bättre alternativen. Många tonåringar (=tjejer) har hittat genren och läser gärna om 30-åriga kvinnor mitt i karriären, och att genren växer och kommer att omfatta även tonåriga huvudpersoner var bara att vänta.

Jag tycker om Emma Granholms andra bok, Liv och Lovisa, bättre än hennes debut Simon och Sophie som var en kärlekshistoria om ett till synes omaka par. Jag fick inte ihop trovärdigheten i den och förstod aldrig riktigt varför Sophie skulle vara intresserad av Simon, i ärlighetens namn är det dock inte så många som håller med mig på den punkten. Den har fått utmärkta recensioner och många tonåringar har gillat den.

Även i Liv och Lovisa känner jag att karaktärernas agerande inte alltid bottnar helt, men den grep ett stadigt tag som kramar läsaren allt hårdare mot den dramatiska finalen. Språkligt genomtänkt - ibland nästan väl “fjortis” - ordval och formuleringar ligger nära att föreställa sig Livs uttrycksförmåga. Liv är arbetarklasstjejen med medelmåttiga betyg, sunkig lägenhet och en ilska inom sig hon nätt och jämnt håller under kontroll. Lovisa är den behärskade överklasstjejen som både beundras och baktalas för sin skönhet, begåvning och rikedom. När deras mamma resp pappa blir kära tvingas antagonisterna ihop till ett högst ofrivilligt systerskap. Det är lättare att tro på Liv - som man också lär känna betydligt bättre - än den extremt lyckade Lovisa. Hade vi bara sett hela händelseförloppet genom Livs ögon hade bilden av Lovisa som Livs subjektiva, svartsjuka beskrivning hållit, men Lovisa kommer i korta avsnitt själv till tals. Dessa “tjuvtittar” är intressanta och tillför en dimension, men i och med att de finns där hade textens övriga Lovisaporträtt behövt nyanseras. Kanske skulle Lovisas avsnitt varit längre? Till en början känns det som om EG är på väg att fastna i en stereotyp beskrivning av Lovisa som ytlig, modemedveten och känslokall, medan Liv har äkta, nära vänner och känsligt inre. Klassmarkörerna är många såsom Livs Pepsi Max till frukost mot Lovisas Brämhultjuice. Men EG försöker nyansera klassperspektivet och visar sig glida ur den befarade fällan och det kommer att dröja innan jag glömmer den ganska så osympatiska men djupt rörande Liv.

                                                

 

Upprorsänglar

Medan solen vräkte ner över Malmö igår söndag låg äldsta dottern hela dagen inne i sängen med Upprorsänglar, andra delen i Libba Brays trilogi om de fyra flickorna fångna i konventioner i det viktorianska England men som besitter en unik möjlighet att kunna förflytta sig till främmande världar. En riktig bladvändare med stort lässug uppenbarligen. Dock inte okritiskt läst: vissa saker känns alldeles för moderna i boken, menade dottern och tillade att den kanske dessutom var lite förutsägbar. Det senare tog hon tillbaka längre fram när vi var och handlade på kvällen och hon gick och funderade på boken. Medan hon vände och vred på handlingen – utan att få lov att avslöja för mycket för mig – kom hon fram till att den var både förutsägbar och oförutsägbar. Vad det innebär får jag ta reda på när det nu är min tur att få sugas in i Gemmas tid och världar.

Videofilmade författarintervjuer

Igår lanserade Bonnier en ny sajt med videofilmade författarintervjuer. Kolla t ex här när Martin Widmark berättar om sin kommande bok Kabinettets hemlighet:

Kabinettets hemlighet av Martin Widmark

Tårar…

De böcker jag läser nu tycks följa tre huvudspår: skräck, lättläst och sorg. Jag gjorde misstaget att en solig varm dag=lite biblioteksbesökare, passa på att läsa Alice Kuipers snabblästa debutbok Livet på en kylskåpsdörr medan jag satt i informationen. Bokens format och layout är lockande med sina gula sidor som ska likna de post-it-lappar en mamma och hennes tonårsdotter använder för att kommunicera med varandra. Genom lapparna de fäster på kylskåpsdörren förstår vi att de sällan hittar tid att prata och umgås, och inte ens när mamman drabbas av cancer vill någon av dem inse att tiden är knapp. -Ett misstag att läsa under ett informationspass för att deras knapphändiga konversation fick tårarna att ständigt stiga i ögonen och näsan att bli osmickrande röd, men vilken romanidé! Helt konsekvent genomförd, dock kanske emellanåt lite krystat – trovärdighet och gestaltning får ibland ta ett steg tillbaka för att passa in i formen. Men precis som i Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna handlar det om att livet som tonåring fortsätter även när sorgen drabbar en. Johanna Thydell uttryckte sig ungefär så här i en intervju för några år sedan när hennes bok kom ut: “de små problemen försvinner inte bara för att man får stora”. Idag läser jag i DN att I taket lyser stjärnorna ska bli film.

Samma dag lånade jag hem Erlend Loes Gör vad du vill om Julie som tappat livslusten sedan hon mist hela sin familj i en flygolycka. Downhams debutbok Innan jag dör (se tidigare inlägg) är mitt i all sin sorg bitvis rolig - Loes historia om en suicidal tonårstjej är inte bara rolig, utan faktiskt rent dråplig emellanåt, men missar ändå inte allvaret. Den gör inga större anspråk på att vara socialrealistiskt trovärdig utan berättar sin lätt absurda historia med ett litterärt anslag, förstärkt av det faktum att Julie är en överklassflicka med ett visst känslomässigt förhållande till familjens inhyrde polske kakelsättare. Den kan läsas som en modern Fröken Julie om Julie som varit van att få allt hon vill, men har svårt att veta vad hon egentligen vill. Hon följer sina infall och föraktar den präktiga väninnan (som väl bär drag av Kristin) och den polske kakelsättaren vill nog liksom Jean komma upp sig i samhället, men Loes huvudpersoner är mindre cyniska (och mindre begåvade?) än Strindbergs. Läst i skenet av Fröken Julie tycker jag Loes slut blir helt följdriktigt och intressant…

 

 

 

Jag ska be att få återkomma vad gällde skräcken och det lättlästa…