Så länge vi båda andas

I helgen grep jag mig halvt motvilligt an ”sista” delen (…det ska komma en del till, Midnight Sun, som börjar om historien – nu sedd ur Edwards perspektiv) i Stephenie Meyers omåttligt populära Twilightserie. Första delen, Om jag kunde drömma, läste jag med glädje och tyckte referenserna till bl a Svindlande höjder var underhållande, det kan kanske visserligen tyckas vara ett lite lumpet trick att höja statusen på sin egen mer mediokra litterära talang genom att referera till världslitteraturen, men intresset bland tonåringar runtom i världen för att ta sig an Brontes klassiska verk lär ha skjutit i höjden rejält.
En bra kärlekshistoria måste ha ett förhinder av något slag och svårigheten i att få till en variation på det temat blir väl allt större, antar jag . Stephenie Meyers romantiske och plågade vampyr gav viss ny aktualitet åt den klassiske hjälten och en tonåring sa en gång att hon gillade böckerna för att det var så mäktigt att läsa om den starka passionen och åtrån utan att det samtidigt följdes av svettigt, fumligt tonårssex.
Ja, tonåren är de stora känslornas tid (tänk på att Romeos Julia vara bara 13 år!) och det är väl bra att få drömma om den rena, fullkomliga kärleken. Eller? Efter att ha tappat intresset i bok två och humöret i bok tre var jag av en annan åsikt. Bella som trots allt dittills framställts som en karaktär med stark egen vilja fråntas av SM i bok tre, Ljudet av ditt hjärta, all form av rätt till respekt för sina åsikter och ställningstagande. Männen i hennes liv ser henne bara som ett dumt trotsigt barn som inte förstår inte sitt eget bästa. Hon är alldeles hjälplös och i behov av ständigt beskydd och i kraft av sin kärlek till henne har de moralisk rätt att fatta beslut ovanför hennes huvud. Så frustrerande och adrenalinframkallande! Jag var m a o inte alls särskilt pigg på att slutföra läsningen av bokserien. Men det är jag glad att jag gjorde för fjärde delen innehöll betydligt mer jävlar anamma och mer av berättarglädjen och lässuget från första boken. Istället för att sluta med ett storslaget bröllop där de två äntligen får varandra är bröllopet själva starskottet för händelseutvecklingen i Så länge vi båda andas. Jag ska naturligtvis inte avslöja vad som händer Bella men det är mer action och mer gestaltning av starka känslor och mindre (ja, något i alla fall) långrandiga beskrivningar av hur perfekt Edward är. Några feministbiblar lär knappast böckerna i Twilightserien bli, men det går inte att bortse från att till sist är det Bellas vilja som är starkast!

Bilderboksjul

 

 

Till jul brukar vi välja någon bild ur välkänd bilderbok där det firas jul och sedan engagerar sig hela bibliotekspersonalen i att försöka samla ihop grejor så att det ska bli så likt barnboksbilden som möjligt. Jättekul har vi!
Vi har t ex gjort Muminjul, Pettsons och Findus julafton, Barnen i Bullerbyn och Petters och Lottas jul. I år är det som ni kan beskåda ovan ur Kajsa Kavat hjälper mormor av Astrid Lindgren. Varje måndag-torsdag kl 14 läser vi sagan högt om det kommer några barn som vill höra den.

 

Vem vinner Augustpriset?

I skogen av Eva Lindström

Trim, Snuten och Maggan lever i skogen och bestämmer över den – eller det var i alla fall vad de trodde, för plötsligt ändras allt. Naturen gör ju lite som den vill. En synnerligen ”Eva Lindströmsk” bilderbok fylld av absurditeter, humor och allvar. EL har varit nominerad fem(!) gånger tidigare, men aldrig vunnit – något som kanske talar för att det är hennes tur att vinna nu med denna ”drömlogiska” bilderbok .

Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson

Calle drabbas av en svår sorg när hans farmor hamnar på sjukhus och visar sig vara döende. Ännu svårare blir känslorna att hantera eftersom sorgen efter pappan som dog för några år sedan är så obearbetad. Ordknappt – som Calles sorg – berättas om det svåra, men också om framtidstro och kärleksdrömmar. Augustvinnare? Njae.

Den femte systern av Mårten Sandén

Oemotståndligt galen skröna om troll, vättar och jättar, men medan de i vår tid gullifierats, har de här återfått något av gamla tiders glans som något att frukta. I vår tid finns Jannike (som inledningsvis passande nog praktiserar på ett hembygdsmuseum): en synsk, sextonårig tjej med täta kontakter med socialtjänsten under uppväxten och av resandeursprung. Hon tvingas bl a konfrontera vättar som visar sig vara yrkesmördare och kommer på så sätt i kontakt med ”Byrån för särskilda efterforskningar” och en 200 år gammal familjetragedi. Tror nog inte den kommer att sluta som vinnare men det skulle vara rätt kul!

Massor av dinosaurier av Sarah Sheppard

Det kommer så mycket dinosaurieböcker att man knappt orkar läsa dem längre, men Sarah Sheppards bok vore synd att missa! Hon väljer att berätta om dinosaurierna utifrån en egen personlig klassificering: långhalsgänget, köttgänget osv, och i hennes distinkta bilder har fantasin fått vingar. Vi har vant oss så vid att se en fastslagen bild av hur dinosaurierna såg ut att det känns härligt befriande att någon tar fasta på att vi faktiskt, åtminstone inte ännu så länge, kan veta hur de såg ut. Men hon får nog räknas som den obligatoriska debutanten som ska finnas bland de nominerade, men som i stort sett aldrig blir vinnaren.

När det kommer en älskare av Mats Wahl

Tom är tillsammans med sin mamma och äldre syster och bror nyinflyttad i mormoderns hus som familjen ärvt. Brodern är aggressiv och obegåvad, systern vacker och god men går i sin mammas fotspår vad gäller behovet av män. Tom är lite udda, ganska ensam och han lär känna deras närmaste granne, en gammal man som steg för steg avslöjar familjehemligheter för Tom. Det är välskrivet, laddat med symboler och byggt som ett kammarspel där allt är på väg mot sammanbrott. Motivet känns till viss del igen från Vinterviken – som vann Augustpriset 1993 – men medan MW i den boken stod på ungdomarnas sida känns det här som en trött författare som mest tycker ungdomar är enfaldiga och att vuxna blundar. Hoppas inte på den som vinnare – Vinterviken får räcka.

Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius

I nästan tio år har vi fått vänta på en ny bok av JW. På 90-talet kom ett par fantastiska bilderböcker och sedan den underbara kapitelboken Esperanza som vann Heffaklumpen och var Augustnominerad men dock inte vann, och sen… inget på flera år. Men nu är det dags igen och den här gången håller jag tummarna för seger. Det här är en grafisk roman om gorillan Sally Jones grymma och äventyrliga liv där man kan försjunka i varje uppslag för att studera de detaljerade bilderna eller lockas bläddra vidare, som i en matinéfilm med exotiska miljöer, för att få följa Sallys Jones spännande öde.

Skräcksällskap

I tonåren – och även något senare– gillade jag skräckfilm. Det var skrämmande på ett lite trivsamt uppiggande sätt, tyckte jag. Sedan flyttade jag och en kompis ut till ”lilla huset på prärien”: en vitkalkad skånelänga i skånskt hedlandskap och nätter svarta som… ja, som det blir när man inte har stadens ljus och gatubelysning. Ensamma kvällar och nätter i stugan projicerades bilder i min hjärna av typen ”blodig, vit hand på mörk fönsterruta” eller ”blekt ansikte med brinnande, galen blick som följde mina steg”. Det fick mig att bestämma mig för att skräckfilmseran var över.
Men jag har fortsatt att gärna läsa skräck. Ibland har det väl hänt att jag blivit alltför uppskrämd även då, men oftast är bilderna som min hjärna själv får hitta på lättare att hantera än filmbilderna, och skräckläsning blir just sådär lite trivsamt uppiggande.

I år finns en hel del att läsa för den som är sugen på att bli skrämd. Ett nytt intressant namn är E. E. Richardson vars första bok på svenska heter Djävulens fotspår, i rask takt sedan följd av Inkräktarna. På engelska finns ytterligare titlar av samma författare, lite oklart hur många dock, men vi lär säkert få fler översatta.
Vid den vällustigt rysliga läsningen av Djävulens fotspår känns det som man möter en författare med koll på sina gamla skräckfilmer. Antagligen har också hon i tonåren tillbringat en och annan filmkväll med kompisar och chips och filmikonen Freddie Kreuger. Medan jag läser kan jag se händelserna som filmscener framför mig. Richardson använder sig av ramsan, ”haunted house” och andra skräckfilmsklichéer för att berätta historien om Bryan vars storebror försvann några år tidigare när de lekte ute i skogen . Hans storebror gjorde det man aldrig får göra: han läste h e l a ramsan om de tretton stegen och Bryan tvingas sedan om och om igen berätta om ”mörkermannen” som kom och tog Adam. När Bryan flera år senare får vänner som har anledning att tro på honom startar skräcken på nytt. (Undrar förresten om författaren menar något med att ge sina romanfigurer efternamn efter berömda författare?) Redford är ett sjukt obehagligt litet samhälle där inga gränser finns mellan mardröm och verklighet.
Men vem är egentligen E. E. Richardson? I författarpresentationen presenteras hon som en 22-årig ”cybernetic graduate”. (På ett annat ställe är hon 25, men ok, hemsidor uppdateras ju inte alltid.) Möjligen är jag helt obildad men jag satt en hel kväll och försökte lista ut vad man hade pluggat om man hade läst ”cybernetik” och var man kunde studera det, men jag blev inte så mycket klokare. Hittade egentligen ingenting om henne, inga intervjuer eller liknande. Förlaget har lagt upp en liten bild på henne som påminner lite om kommunernas ”digitala medborgarassistenter” och passar samtidigt på att upplysa om att hon är en enstöring. Det svenska förlaget (Tiden) vet lika lite som vi andra och man blir onekligen lite skum på det här: är hon helt enkelt den enstöring som förlaget hävdar eller är identiteten fejk?

Om Richardson skriver skräckfilmslikt så kan J C Burkes
Flickan i rött mer liknas vid ett spännande tv-avsnitt i en serie som Ghost Whisperer eller Supernatural. Huvudpersonen, 16-åriga Evie, är medveten om hon har ett s k sjätte sinne men det har försatt henne i så många obehagliga situationer och dessutom orsakat starka spänningar inom familjen, så mest försöker hon undertrycka det. Men när pappan har med sig en present hem, en röd kofta inhandlad i en second-handbutik, blir det allt svårare att inte följa impulserna och till sist dras Evie in i en mordutredning.

Tom Becker är en 25-årig debutant som åstadkommit en underbart ”dickenskt” myllrande värld i Darkside , som är en plats skapad av ättlingar till Jack the Ripper, en ondskefull parallellvärld till London.
Ett barn försvinner under en skolutflykt i centrala London mitt på dagen. Samtidigt är Jonathan ute och dagdriver/skolkar som han brukar. Hans mor är borta (vilket vi läsare lär få återkomma till…) och hans far galen och på väg att återigen bli inlagd. De perioder fadern inte är intagen på mentalsjukhus sitter han instängd på sitt arbetsrum uppslukad av något arbete Jonathan aldrig haft insyn i. Ensam i huset hör han mitt i natten någon bryta sig in. Snabbt låser han in sig i arbetsrummet och får på så sätt för första gången en inblick i faderns mystiska anteckningar.”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig” skulle man kunna tillägga. Och någon är ute även efter Jonathan som förstår att han om han ska klara sig och dessutom kunna få svar på frågorna om sina föräldrar, så måste han hitta vägen till det mysteriösa Darkside.

Sveriges egen skräckförfattare för unga, Magnus Nordin, har hittat en ny kuslig intrig. Han har skrämts med berättelser om, varulvar, pedofiler, seriemördare och spökhistorier men främst egentligen skildrat människors relationer och förhållande till varandra. I årets bok, Tystnadens hus, blickar han mer inåt i en gestalt och låter miljön bli en viktig del av berättelsen. Stella har tillsammans med Gabriel flytt från fader Davids stränga, isolerade sekt ut till ett liv i frihet. Men rädslan för fader David är stor och Gabriels kompis har visserligen fixat en plats där de ska kunna bo utan att bli upptäckta men där friheten känns långt borta. Huset, ett gammalt hyreshus, ligger i ett kvarter som snart ska rivas och alla flyttat. Det är ensamt, tyst (förutom ett krafsande som hörs på nätterna) och så… ödsligt. Stämningen är krypande och miljöskildringen utmärkt suggestiv – när den lilla flickan i röd klänning dyker upp är det inte bara kusligt utan också sorgset vemodigt.
Det är en ”konstig” historia det här utan Magnus Nordins sedvanliga förankring i realistisk samtid. Men så visar sig förankringen finnas där trots allt i form av en ramberättelse som både är meningen ska förklara och mystifiera, men som istället drar ner intrycket och förminskar denna annorlunda berättelse. Men njut av Stellas sorgliga och kusliga öde med eller utan ramberättelse!

 

 

Vad är väl en bokmässa i Göteborg?

Bestämde mig för att vara förståndig och avstå bokmässan i år eftersom det är så mycket jobb nu med olika föreläsningar, barnboksdagar (det var f ö roligt med ”Norrlandsturnén”) samt ombyggnader hemma. Men nu har bokmässan börjat och plötsligt känns det vääldigt tråkigt att vara förståndig.

Terminsstart

Terminen är i full gång nu och klasserna strömmar till biblioteket för boklån och bokprat. Bokpraten är till min glädje populära, men det innebär också att de måste planeras för att verksamheten ska vara meningsfull och kul både för mig och för skolklasserna. Fjärdeklassarna får bokprat ett par gånger per termin och femteklassarna en gång i månaden. När jag bokar tider för årets skolklasser brukar jag passa på att fråga ut lärarna: Stökiga elever? Pratglada? Blyga? Stor eller liten klass? Gruppdynamik? Läsvana? Det kan vara svårt att få ett tydligt svar på det sistnämnda, så jag brukar fråga läraren vad de svagaste eleverna läser och vilka böcker de duktigaste eleverna håller på med. På så sätt känns det som jag får en lite rättvisare bild av klassen. Ovanligt nog har samtliga lärare jag hittills pratat med framhållit att deras elever är rätt bra i läsning i år!

Det känns som om jag kommer att jobba i medvind i höst! Eleverna jag träffat har varit sympatiska (vilket de i och för sig brukar vara) och intresserade (vilket inte alltid är fallet till att börja med) – i en klass kom en grupp tillbaka bara några timmar efter bokpratet. Jag undrade varför de redan var tillbaka och de berättade att det hade varit så kul att gå till bibblan, så de ville komma in och tala om det och ”hänga” ett tag.

När jag inleder som jag brukar första gången jag träffar en klass, och ber barnen presentera sig och berätta lite vad de tycker om läsning, favoritbok eller favoritgenre, har jag fått entusiastiska boktips på vad de läst i sommar. Det är annars inte helt ovanligt att tjejerna är blyga (eller spelar blyga?) och knappt vill prata om vad/om de läser (vilket i en del klasser känns fullt förståeligt, för så fort de börjar berätta börjar killarna dissa) och att killarna gärna vill ”coola” sig genom att framhålla hur lite de läser. Men inget sånt ännu i alla fall. Istället ser jag i en klass hur en av de typiskt icke-läsande gossarna (jojo, här haglar fördomarna) nästan studsar upp och ner på stolen i väntan på att det ska bli hans tur att få berätta om en superbra, superläskig bok han läste i somras. Här är hans bästa boktips: Allhelgonaoffret av Petter Lidbeck.

 

Att sätta rubrik

”Svensk flicka, med goda hemförhållanden och bildade föräldrar, önskas”. Så lyder namnet på den föreläsning jag ska hålla på Btj’s barnboksdagar. ”Ja, jag fattar ingenting”, skrattade Ingrid på Btj när hon ringde och frågade om jag skulle ha den rubriken, fast det gjorde hon ju visst, när hon funderat en stund. Året tema för barnboksdagarna är ”Läs och förstå” och då kan man ju få grunna lite även på överskriften, eller hur?

Idag träffades Agneta Edwards och jag för att prata igenom innehåll i våra respektive föreläsningar. Hennes kommer att ha rubriken ”Döda danskar kräver större kistor”, vilket tål att tänka på. Härligt att få sitta och prata läsning och barnlitteratur nästan en hel dag. En givande dag, och tack snälla Jolanta för att du fixade fram både kaffe och mötesrum på Landskrona!

Höstens bokningar

September:

2/9 Litterturgenomgång F-9 Kristianstad kl 15

4/9 Föräldramötesmedverkan Fjälkestad kl 18

8/9 Föräldramötesmedverkan Tågarpskolan Arlöv kl 18.30

10/9 Bokpratskurs Lunds stadsbibliotek kl 8.30

10/9 Föräldramötesmedverkan G Köpinge kl 18

11/9 Litteraturgenomgång F-5 Btj Lund kl 13

16/9 Föreläsning Barnboksdagar Luleå

17/9 Föreläsning Barnboksdagar Umeå

18/9 Föreläsning Barnboksdagar Östersund

23/9 Litteraturgenomgång F-9 Btj Lund kl 13

25/9 Föräldramötesmedverkan Österportskolan Malmö kl 19

30/9 Föräldramötesmedverkan Kulltorp Kristianstad kl 18

Oktober:

6/10 Litteraturgenomgång Hässleholm kl 18

7/10 Workshop i bokprat Lunds stadsbibliotek kl 8.30

7/10 Litteraturgenomgång Eslövs ”minibokmässa”, prel kl 15.30

8/10 Litteraturgenomgång F-9 Karlskrona kl 18

9/10 Litteraturgenomgång F-5 Btj Lund kl 13

14/10 Föreläsning Barnboksdagar Stockholm

15/10 Föreläsning Barnboksdagar Gävle

16/10 Föreläsning Barnboksdagar Sundsvall

21/10 Föräldramötesmedverkan Degeberga kl 19

22/10 Litteraturgenomgång 6-9 Btj Lund kl 13

22/10 Föräldramötesmedverkan Tollarp kl 18.30

23/10 Litteralund, samtalsledare

November:

4/11 Litteraturgenomgång F-9 Malmö kl 16

5/11 Föräldramötesmedverkan Vittskövle kl 16

6/11 Bokjuryns 105-lista Btj Lund kl 13

11/11 Litteraturgenomgång F-9 Btj Lund kl 13

12/11 Litteraturgenomgång Karlshamn (prel bokning)

13/11 Litteraturgenomgång F-5 Btj Lund kl 13

19/11 Litteraturgenomgång 6-9 Btj Lund kl 13

27/11 Föreläsning Sölvesborg

Mitt sommarlov…

har varit fantastiskt skönt och låångt. På landet med sol och bad och glass men utan internet (nåja, ibland lite frustrerande att klara sig utan) har många böcker blivit lästa. Läsex har droppat in från förlagen under hela sommaren, men det verkar också som om flera förlag har en rätt sen utgivning i år, med många titlar som kommer först i oktober/november. Bokjurylistan är dock klar ovanligt tidigt i år. Redan på bokmässan ska 105-listan, som det i år är, finnas för utdelning. Jag tycker mig urskilja några trender jag kommer att skriva om när tid finnes, och oj vad det kommer att finnas mycket bra böcker att prata om i höst!

Klass och vänskap

I ganska många tonårsböcker de senaste åren har författarna valt att låta ett klassperspektiv få en framträdande roll (t ex Sandéns två tonårsböcker och Berggrens En enda kväll) och under våren har ytterligare två böcker på temat utkommit.

Sex veckor av Kate Cann och Liv och Lovisa av Emma Granholm har ett tydligare tjej- och vänskapsperspektiv än de två manliga författarnas och har i stort sett också mötts av ett betydligt svalare mottagande. Huruvida det hänger ihop eller inte ska man kanske låta vara osagt, men visst finns det anledning att fundera över om vi inte är snabbare att tolka dessa berättelser som mindre ”allmängiltiga” och mer ”ytliga” än de manliga kollegornas?

Och tycker man det blir ytligt bara för att det handlar om rika människor? ”Glammig” har varit ett frekvent ord i samband med Sex veckor om Chloe som haft ett tungt år efter föräldrarnas skilsmässa och det därmed sammanhängande bytet till en mer exklusiv privatskola. Skolbytet innebär en ganska ensam tillvaro tills den rika och självsäkra Davinia kommer ny och väljer just Chloes sällskap och till och med bjuder med henne på en sex veckor lång semester vid Medelhavet. Jo, det är ganska ”glammigt” och ytligt. Måste Davinia beskrivas vara ett fullständigt självupptaget våp bara för hon är rik? Åtminstone är väl det i alla fall vad författaren vill att vi ska tycka – i hemlighet kan jag tycka att hon är en rätt befriande kvinnofigur i barn- och ungdomslitteraturen. Hon är en hondjävul besatt av att tillfredställa sina egna behov. När Chloe känner sig utlämnad och övergiven på ”semestern från helvetet” kan jag tänka att det är väl inte så orimligt att föräldrarna vill att tjejerna ska hålla varandra sällskap, jag frestas vända författarens intentioner och tycka att Chloe själv inte är så lite självupptagen?

Nåja, Kate Cann har uppenbarligen på sistone kastat sig in i den växande chick-litgenren för ungdomar (En prinsessas dagbok, Systrar i jeans, Gossip girl, Rudberg…) och tillhör definitivt ett av de bättre alternativen. Många tonåringar (=tjejer) har hittat genren och läser gärna om 30-åriga kvinnor mitt i karriären, och att genren växer och kommer att omfatta även tonåriga huvudpersoner var bara att vänta.

Jag tycker om Emma Granholms andra bok, Liv och Lovisa, bättre än hennes debut Simon och Sophie som var en kärlekshistoria om ett till synes omaka par. Jag fick inte ihop trovärdigheten i den och förstod aldrig riktigt varför Sophie skulle vara intresserad av Simon, i ärlighetens namn är det dock inte så många som håller med mig på den punkten. Den har fått utmärkta recensioner och många tonåringar har gillat den.

Även i Liv och Lovisa känner jag att karaktärernas agerande inte alltid bottnar helt, men den grep ett stadigt tag som kramar läsaren allt hårdare mot den dramatiska finalen. Språkligt genomtänkt – ibland nästan väl ”fjortis” – ordval och formuleringar ligger nära att föreställa sig Livs uttrycksförmåga. Liv är arbetarklasstjejen med medelmåttiga betyg, sunkig lägenhet och en ilska inom sig hon nätt och jämnt håller under kontroll. Lovisa är den behärskade överklasstjejen som både beundras och baktalas för sin skönhet, begåvning och rikedom. När deras mamma resp pappa blir kära tvingas antagonisterna ihop till ett högst ofrivilligt systerskap. Det är lättare att tro på Liv – som man också lär känna betydligt bättre – än den extremt lyckade Lovisa. Hade vi bara sett hela händelseförloppet genom Livs ögon hade bilden av Lovisa som Livs subjektiva, svartsjuka beskrivning hållit, men Lovisa kommer i korta avsnitt själv till tals. Dessa ”tjuvtittar” är intressanta och tillför en dimension, men i och med att de finns där hade textens övriga Lovisaporträtt behövt nyanseras. Kanske skulle Lovisas avsnitt varit längre? Till en början känns det som om EG är på väg att fastna i en stereotyp beskrivning av Lovisa som ytlig, modemedveten och känslokall, medan Liv har äkta, nära vänner och känsligt inre. Klassmarkörerna är många såsom Livs Pepsi Max till frukost mot Lovisas Brämhultjuice. Men EG försöker nyansera klassperspektivet och visar sig glida ur den befarade fällan och det kommer att dröja innan jag glömmer den ganska så osympatiska men djupt rörande Liv.