Häromdagen fick jag ALMA-pristagaren Kitty Crowthers Rotbarnet i brevlådan. Jag och fyraåringen packade upp paketet och kröp sedan upp i sängen för att läsa. Vid första genomläsningen satt han knäpptyst, nästan lite stel, och omedelbart efter sista sidan bad han att få höra den en gång till. Det blev åtminstone fyra genomläsningar till samma eftermiddag/kväll och för varje gång föddes det fler frågor. För det är en bilderbok som väcker frågor. Inte bara för den lille fyraåringen utan även för vuxna läsare. En bok som passar såväl till det lilla barnet som till litteraturanalys med niondeklassare. Eller till alla som vågar öppna sitt hjärta. För det är väl nämligen det boken handlar om?

En kvinna – Leslie – bor ensam i en skog som inte finns på kartan. Hon följer, utrustad med gevär, spåren efter en räv som stulit hennes hönor. Hennes ansikte är dolt för läsaren. Ett ljud ”som om någon gråter” leder henne fram till en tunnel och utan att förstå stiger hon in i en annan värld. Gråten har fått hennes hjärta att vakna och när hon möter det underliga, vilsekomna rotbarnet vill hon inget annat än beskydda den lilla varelsen. Älvdrottningen ger henne sin tillåtelse att ta med sig rotbarnet till sin värld och de börjar ett liv tillsammans. Ibland bråkar de: Rot ifrågasätter så mycket – ibland leker de och gör varandra glada.
Vi får se mer och mer av Leslie: ett litet leende, ilska, flygande hår, skratt och oro. Klädesplaggen faller och när hon förstår att Rot bara var till låns står hon sårbar och sorgsen i bara nattskjortan. Han återvänder till de sina och lämnar henne ensam och nedslagen med bara några tröstande ord. Men deras band består och Leslie har förändrats. Hon är nu redo att möta världen. Man och barn. Kärleken. Utan gevär.

På väg hem från dagis säger yngste sonen eftertänksamt, efter en för honom ovanligt lång tystnad:  ”ibland kan en prins sakna sina prinsessor”. Hmm, ja? Undrar hur han tänkte där. Lite oroande det där med prins i singularis och prinsessor i pluralis. Tycker vi försökt hålla en hyfsat genusmedveten nivå här hemma, men där ser man.
Å andra sidan är det intressant att fundera över att man brukar prata om ”flickor i prinsessåldern” men knappast om nåt motsvarande för pojkar? Men här hemma läses det för närvarande mycket prins och prinsessagor, t ex Gustavssons ”När prinsar blir förtrollade” och alla de andra i serien. Är han i prinsåldern då?

Till jul brukar vi välja någon bild ur välkänd bilderbok där det firas jul och sedan engagerar sig hela bibliotekspersonalen i att försöka samla ihop grejor så att det ska bli så likt barnboksbilden som möjligt. Jättekul har vi!
Vi har t ex gjort Muminjul, Pettsons och Findus julafton, Barnen i Bullerbyn och Petters och Lottas jul. I år är det som ni kan beskåda ovan ur Kajsa Kavat hjälper mormor av Astrid Lindgren. Varje måndag-torsdag kl 14 läser vi sagan högt om det kommer några barn som vill höra den.

Trim, Snuten och Maggan lever i skogen och bestämmer över den – eller det var i alla fall vad de trodde, för plötsligt ändras allt. Naturen gör ju lite som den vill. En synnerligen ”Eva Lindströmsk” bilderbok fylld av absurditeter, humor och allvar. EL har varit nominerad fem(!) gånger tidigare, men aldrig vunnit – något som kanske talar för att det är hennes tur att vinna nu med denna ”drömlogiska” bilderbok .

Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson

Calle drabbas av en svår sorg när hans farmor hamnar på sjukhus och visar sig vara döende. Ännu svårare blir känslorna att hantera eftersom sorgen efter pappan som dog för några år sedan är så obearbetad. Ordknappt – som Calles sorg – berättas om det svåra, men också om framtidstro och kärleksdrömmar. Augustvinnare? Njae.

Den femte systern av Mårten Sandén

Oemotståndligt galen skröna om troll, vättar och jättar, men medan de i vår tid gullifierats, har de här återfått något av gamla tiders glans som något att frukta. I vår tid finns Jannike (som inledningsvis passande nog praktiserar på ett hembygdsmuseum): en synsk, sextonårig tjej med täta kontakter med socialtjänsten under uppväxten och av resandeursprung. Hon tvingas bl a konfrontera vättar som visar sig vara yrkesmördare och kommer på så sätt i kontakt med ”Byrån för särskilda efterforskningar” och en 200 år gammal familjetragedi. Tror nog inte den kommer att sluta som vinnare men det skulle vara rätt kul!

Massor av dinosaurier av Sarah Sheppard

Det kommer så mycket dinosaurieböcker att man knappt orkar läsa dem längre, men Sarah Sheppards bok vore synd att missa! Hon väljer att berätta om dinosaurierna utifrån en egen personlig klassificering: långhalsgänget, köttgänget osv, och i hennes distinkta bilder har fantasin fått vingar. Vi har vant oss så vid att se en fastslagen bild av hur dinosaurierna såg ut att det känns härligt befriande att någon tar fasta på att vi faktiskt, åtminstone inte ännu så länge, kan veta hur de såg ut. Men hon får nog räknas som den obligatoriska debutanten som ska finnas bland de nominerade, men som i stort sett aldrig blir vinnaren.

När det kommer en älskare av Mats Wahl

Tom är tillsammans med sin mamma och äldre syster och bror nyinflyttad i mormoderns hus som familjen ärvt. Brodern är aggressiv och obegåvad, systern vacker och god men går i sin mammas fotspår vad gäller behovet av män. Tom är lite udda, ganska ensam och han lär känna deras närmaste granne, en gammal man som steg för steg avslöjar familjehemligheter för Tom. Det är välskrivet, laddat med symboler och byggt som ett kammarspel där allt är på väg mot sammanbrott. Motivet känns till viss del igen från Vinterviken – som vann Augustpriset 1993 – men medan MW i den boken stod på ungdomarnas sida känns det här som en trött författare som mest tycker ungdomar är enfaldiga och att vuxna blundar. Hoppas inte på den som vinnare – Vinterviken får räcka.

Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius

I nästan tio år har vi fått vänta på en ny bok av JW. På 90-talet kom ett par fantastiska bilderböcker och sedan den underbara kapitelboken Esperanza som vann Heffaklumpen och var Augustnominerad men dock inte vann, och sen… inget på flera år. Men nu är det dags igen och den här gången håller jag tummarna för seger. Det här är en grafisk roman om gorillan Sally Jones grymma och äventyrliga liv där man kan försjunka i varje uppslag för att studera de detaljerade bilderna eller lockas bläddra vidare, som i en matinéfilm med exotiska miljöer, för att få följa Sallys Jones spännande öde.

I år finns en hel del att läsa för den som är sugen på att bli skrämd. Ett nytt intressant namn är E. E. Richardson vars första bok på svenska heter Djävulens fotspår, i rask takt sedan följd av Inkräktarna. På engelska finns ytterligare titlar av samma författare, lite oklart hur många dock, men vi lär säkert få fler översatta.
Vid den vällustigt rysliga läsningen av Djävulens fotspår känns det som man möter en författare med koll på sina gamla skräckfilmer. Antagligen har också hon i tonåren tillbringat en och annan filmkväll med kompisar och chips och filmikonen Freddie Kreuger. Medan jag läser kan jag se händelserna som filmscener framför mig. Richardson använder sig av ramsan, ”haunted house” och andra skräckfilmsklichéer för att berätta historien om Bryan vars storebror försvann några år tidigare när de lekte ute i skogen . Hans storebror gjorde det man aldrig får göra: han läste h e l a ramsan om de tretton stegen och Bryan tvingas sedan om och om igen berätta om ”mörkermannen” som kom och tog Adam. När Bryan flera år senare får vänner som har anledning att tro på honom startar skräcken på nytt. (Undrar förresten om författaren menar något med att ge sina romanfigurer efternamn efter berömda författare?) Redford är ett sjukt obehagligt litet samhälle där inga gränser finns mellan mardröm och verklighet.
Men vem är egentligen E. E. Richardson? I författarpresentationen presenteras hon som en 22-årig ”cybernetic graduate”. (På ett annat ställe är hon 25, men ok, hemsidor uppdateras ju inte alltid.) Möjligen är jag helt obildad men jag satt en hel kväll och försökte lista ut vad man hade pluggat om man hade läst ”cybernetik” och var man kunde studera det, men jag blev inte så mycket klokare. Hittade egentligen ingenting om henne, inga intervjuer eller liknande. Förlaget har lagt upp en liten bild på henne som påminner lite om kommunernas ”digitala medborgarassistenter” och passar samtidigt på att upplysa om att hon är en enstöring. Det svenska förlaget (Tiden) vet lika lite som vi andra och man blir onekligen lite skum på det här: är hon helt enkelt den enstöring som förlaget hävdar eller är identiteten fejk?

Om Richardson skriver skräckfilmslikt så kan J C Burkes
Flickan i rött mer liknas vid ett spännande tv-avsnitt i en serie som Ghost Whisperer eller Supernatural. Huvudpersonen, 16-åriga Evie, är medveten om hon har ett s k sjätte sinne men det har försatt henne i så många obehagliga situationer och dessutom orsakat starka spänningar inom familjen, så mest försöker hon undertrycka det. Men när pappan har med sig en present hem, en röd kofta inhandlad i en second-handbutik, blir det allt svårare att inte följa impulserna och till sist dras Evie in i en mordutredning.

Tom Becker är en 25-årig debutant som åstadkommit en underbart ”dickenskt” myllrande värld i Darkside , som är en plats skapad av ättlingar till Jack the Ripper, en ondskefull parallellvärld till London.
Ett barn försvinner under en skolutflykt i centrala London mitt på dagen. Samtidigt är Jonathan ute och dagdriver/skolkar som han brukar. Hans mor är borta (vilket vi läsare lär få återkomma till…) och hans far galen och på väg att återigen bli inlagd. De perioder fadern inte är intagen på mentalsjukhus sitter han instängd på sitt arbetsrum uppslukad av något arbete Jonathan aldrig haft insyn i. Ensam i huset hör han mitt i natten någon bryta sig in. Snabbt låser han in sig i arbetsrummet och får på så sätt för första gången en inblick i faderns mystiska anteckningar.”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig” skulle man kunna tillägga. Och någon är ute även efter Jonathan som förstår att han om han ska klara sig och dessutom kunna få svar på frågorna om sina föräldrar, så måste han hitta vägen till det mysteriösa Darkside.

Sveriges egen skräckförfattare för unga, Magnus Nordin, har hittat en ny kuslig intrig. Han har skrämts med berättelser om, varulvar, pedofiler, seriemördare och spökhistorier men främst egentligen skildrat människors relationer och förhållande till varandra. I årets bok, Tystnadens hus, blickar han mer inåt i en gestalt och låter miljön bli en viktig del av berättelsen. Stella har tillsammans med Gabriel flytt från fader Davids stränga, isolerade sekt ut till ett liv i frihet. Men rädslan för fader David är stor och Gabriels kompis har visserligen fixat en plats där de ska kunna bo utan att bli upptäckta men där friheten känns långt borta. Huset, ett gammalt hyreshus, ligger i ett kvarter som snart ska rivas och alla flyttat. Det är ensamt, tyst (förutom ett krafsande som hörs på nätterna) och så… ödsligt. Stämningen är krypande och miljöskildringen utmärkt suggestiv – när den lilla flickan i röd klänning dyker upp är det inte bara kusligt utan också sorgset vemodigt.
Det är en ”konstig” historia det här utan Magnus Nordins sedvanliga förankring i realistisk samtid. Men så visar sig förankringen finnas där trots allt i form av en ramberättelse som både är meningen ska förklara och mystifiera, men som istället drar ner intrycket och förminskar denna annorlunda berättelse. Men njut av Stellas sorgliga och kusliga öde med eller utan ramberättelse!