Häromdagen fick jag ALMA-pristagaren Kitty Crowthers Rotbarnet i brevlådan. Jag och fyraåringen packade upp paketet och kröp sedan upp i sängen för att läsa. Vid första genomläsningen satt han knäpptyst, nästan lite stel, och omedelbart efter sista sidan bad han att få höra den en gång till. Det blev åtminstone fyra genomläsningar till samma eftermiddag/kväll och för varje gång föddes det fler frågor. För det är en bilderbok som väcker frågor. Inte bara för den lille fyraåringen utan även för vuxna läsare. En bok som passar såväl till det lilla barnet som till litteraturanalys med niondeklassare. Eller till alla som vågar öppna sitt hjärta. För det är väl nämligen det boken handlar om?
En kvinna – Leslie – bor ensam i en skog som inte finns på kartan. Hon följer, utrustad med gevär, spåren efter en räv som stulit hennes hönor. Hennes ansikte är dolt för läsaren. Ett ljud “som om någon gråter” leder henne fram till en tunnel och utan att förstå stiger hon in i en annan värld. Gråten har fått hennes hjärta att vakna och när hon möter det underliga, vilsekomna rotbarnet vill hon inget annat än beskydda den lilla varelsen. Älvdrottningen ger henne sin tillåtelse att ta med sig rotbarnet till sin värld och de börjar ett liv tillsammans. Ibland bråkar de: Rot ifrågasätter så mycket – ibland leker de och gör varandra glada.
Vi får se mer och mer av Leslie: ett litet leende, ilska, flygande hår, skratt och oro. Klädesplaggen faller och när hon förstår att Rot bara var till låns står hon sårbar och sorgsen i bara nattskjortan. Han återvänder till de sina och lämnar henne ensam och nedslagen med bara några tröstande ord. Men deras band består och Leslie har förändrats. Hon är nu redo att möta världen. Man och barn. Kärleken. Utan gevär.
