Så länge vi båda andas

I helgen grep jag mig halvt motvilligt an ”sista” delen (…det ska komma en del till, Midnight Sun, som börjar om historien – nu sedd ur Edwards perspektiv) i Stephenie Meyers omåttligt populära Twilightserie. Första delen, Om jag kunde drömma, läste jag med glädje och tyckte referenserna till bl a Svindlande höjder var underhållande, det kan kanske visserligen tyckas vara ett lite lumpet trick att höja statusen på sin egen mer mediokra litterära talang genom att referera till världslitteraturen, men intresset bland tonåringar runtom i världen för att ta sig an Brontes klassiska verk lär ha skjutit i höjden rejält.
En bra kärlekshistoria måste ha ett förhinder av något slag och svårigheten i att få till en variation på det temat blir väl allt större, antar jag . Stephenie Meyers romantiske och plågade vampyr gav viss ny aktualitet åt den klassiske hjälten och en tonåring sa en gång att hon gillade böckerna för att det var så mäktigt att läsa om den starka passionen och åtrån utan att det samtidigt följdes av svettigt, fumligt tonårssex.
Ja, tonåren är de stora känslornas tid (tänk på att Romeos Julia vara bara 13 år!) och det är väl bra att få drömma om den rena, fullkomliga kärleken. Eller? Efter att ha tappat intresset i bok två och humöret i bok tre var jag av en annan åsikt. Bella som trots allt dittills framställts som en karaktär med stark egen vilja fråntas av SM i bok tre, Ljudet av ditt hjärta, all form av rätt till respekt för sina åsikter och ställningstagande. Männen i hennes liv ser henne bara som ett dumt trotsigt barn som inte förstår inte sitt eget bästa. Hon är alldeles hjälplös och i behov av ständigt beskydd och i kraft av sin kärlek till henne har de moralisk rätt att fatta beslut ovanför hennes huvud. Så frustrerande och adrenalinframkallande! Jag var m a o inte alls särskilt pigg på att slutföra läsningen av bokserien. Men det är jag glad att jag gjorde för fjärde delen innehöll betydligt mer jävlar anamma och mer av berättarglädjen och lässuget från första boken. Istället för att sluta med ett storslaget bröllop där de två äntligen får varandra är bröllopet själva starskottet för händelseutvecklingen i Så länge vi båda andas. Jag ska naturligtvis inte avslöja vad som händer Bella men det är mer action och mer gestaltning av starka känslor och mindre (ja, något i alla fall) långrandiga beskrivningar av hur perfekt Edward är. Några feministbiblar lär knappast böckerna i Twilightserien bli, men det går inte att bortse från att till sist är det Bellas vilja som är starkast!