I ganska många tonårsböcker de senaste åren har författarna valt att låta ett klassperspektiv få en framträdande roll (t ex Sandéns två tonårsböcker och Berggrens En enda kväll) och under våren har ytterligare två böcker på temat utkommit.
Sex veckor av Kate Cann och Liv och Lovisa av Emma Granholm har ett tydligare tjej- och vänskapsperspektiv än de två manliga författarnas och har i stort sett också mötts av ett betydligt svalare mottagande. Huruvida det hänger ihop eller inte ska man kanske låta vara osagt, men visst finns det anledning att fundera över om vi inte är snabbare att tolka dessa berättelser som mindre ”allmängiltiga” och mer ”ytliga” än de manliga kollegornas?
Och tycker man det blir ytligt bara för att det handlar om rika människor? ”Glammig” har varit ett frekvent ord i samband med Sex veckor om Chloe som haft ett tungt år efter föräldrarnas skilsmässa och det därmed sammanhängande bytet till en mer exklusiv privatskola. Skolbytet innebär en ganska ensam tillvaro tills den rika och självsäkra Davinia kommer ny och väljer just Chloes sällskap och till och med bjuder med henne på en sex veckor lång semester vid Medelhavet. Jo, det är ganska ”glammigt” och ytligt. Måste Davinia beskrivas vara ett fullständigt självupptaget våp bara för hon är rik? Åtminstone är väl det i alla fall vad författaren vill att vi ska tycka – i hemlighet kan jag tycka att hon är en rätt befriande kvinnofigur i barn- och ungdomslitteraturen. Hon är en hondjävul besatt av att tillfredställa sina egna behov. När Chloe känner sig utlämnad och övergiven på ”semestern från helvetet” kan jag tänka att det är väl inte så orimligt att föräldrarna vill att tjejerna ska hålla varandra sällskap, jag frestas vända författarens intentioner och tycka att Chloe själv inte är så lite självupptagen?
Nåja, Kate Cann har uppenbarligen på sistone kastat sig in i den växande chick-litgenren för ungdomar (En prinsessas dagbok, Systrar i jeans, Gossip girl, Rudberg…) och tillhör definitivt ett av de bättre alternativen. Många tonåringar (=tjejer) har hittat genren och läser gärna om 30-åriga kvinnor mitt i karriären, och att genren växer och kommer att omfatta även tonåriga huvudpersoner var bara att vänta.
Jag tycker om Emma Granholms andra bok, Liv och Lovisa, bättre än hennes debut Simon och Sophie som var en kärlekshistoria om ett till synes omaka par. Jag fick inte ihop trovärdigheten i den och förstod aldrig riktigt varför Sophie skulle vara intresserad av Simon, i ärlighetens namn är det dock inte så många som håller med mig på den punkten. Den har fått utmärkta recensioner och många tonåringar har gillat den.
Även i Liv och Lovisa känner jag att karaktärernas agerande inte alltid bottnar helt, men den grep ett stadigt tag som kramar läsaren allt hårdare mot den dramatiska finalen. Språkligt genomtänkt – ibland nästan väl ”fjortis” – ordval och formuleringar ligger nära att föreställa sig Livs uttrycksförmåga. Liv är arbetarklasstjejen med medelmåttiga betyg, sunkig lägenhet och en ilska inom sig hon nätt och jämnt håller under kontroll. Lovisa är den behärskade överklasstjejen som både beundras och baktalas för sin skönhet, begåvning och rikedom. När deras mamma resp pappa blir kära tvingas antagonisterna ihop till ett högst ofrivilligt systerskap. Det är lättare att tro på Liv – som man också lär känna betydligt bättre – än den extremt lyckade Lovisa. Hade vi bara sett hela händelseförloppet genom Livs ögon hade bilden av Lovisa som Livs subjektiva, svartsjuka beskrivning hållit, men Lovisa kommer i korta avsnitt själv till tals. Dessa ”tjuvtittar” är intressanta och tillför en dimension, men i och med att de finns där hade textens övriga Lovisaporträtt behövt nyanseras. Kanske skulle Lovisas avsnitt varit längre? Till en början känns det som om EG är på väg att fastna i en stereotyp beskrivning av Lovisa som ytlig, modemedveten och känslokall, medan Liv har äkta, nära vänner och känsligt inre. Klassmarkörerna är många såsom Livs Pepsi Max till frukost mot Lovisas Brämhultjuice. Men EG försöker nyansera klassperspektivet och visar sig glida ur den befarade fällan och det kommer att dröja innan jag glömmer den ganska så osympatiska men djupt rörande Liv.
Jag tycker nog ändå tvärtom om Emma Granholms böcker. Det var något med ”Liv & Lovisa” som inte riktigt grep tag i mig. Visst ville jag veta hur det gick och jag är imponerad av att slutet inte är rosenrött och att allt faktiskt inte ordnar upp sig helt men något fattas ändå. ”Simon och Sophie” är inte helt trovärdig heller men den köper jag ändå. Trots att det slutet är bra för kärleksparet gillar jag hur hon låter kompisen till Sophie komma till tals och sätta lite fokus på Sophies uppförande igen.
”Sex veckor” tycker jag var lite tröttsam. Om man jämför med ”Dyk i”-serien så tycker jag att den senare var mycket bättre. Klassperspektivet tycker jag av någon anledning fungerar bättre hon Cann än hos Sandén och Granholm. De svenska känns så överdrivna, kanske lite påklistrat. Måste det vara så övertydligt bara för att det är ungdomsböcker? Antingen skjorta och designerjeans eller slitna kläder och Converse som i ”En plats de kallar lyckan”.