De böcker jag läser nu tycks följa tre huvudspår: skräck, lättläst och sorg. Jag gjorde misstaget att en solig varm dag=lite biblioteksbesökare, passa på att läsa Alice Kuipers snabblästa debutbok Livet på en kylskåpsdörr medan jag satt i informationen. Bokens format och layout är lockande med sina gula sidor som ska likna de post-it-lappar en mamma och hennes tonårsdotter använder för att kommunicera med varandra. Genom lapparna de fäster på kylskåpsdörren förstår vi att de sällan hittar tid att prata och umgås, och inte ens när mamman drabbas av cancer vill någon av dem inse att tiden är knapp. -Ett misstag att läsa under ett informationspass för att deras knapphändiga konversation fick tårarna att ständigt stiga i ögonen och näsan att bli osmickrande röd, men vilken romanidé! Helt konsekvent genomförd, dock kanske emellanåt lite krystat – trovärdighet och gestaltning får ibland ta ett steg tillbaka för att passa in i formen. Men precis som i Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna handlar det om att livet som tonåring fortsätter även när sorgen drabbar en. Johanna Thydell uttryckte sig ungefär så här i en intervju för några år sedan när hennes bok kom ut: ”de små problemen försvinner inte bara för att man får stora”. Idag läser jag i DN att I taket lyser stjärnorna ska bli film.
Samma dag lånade jag hem Erlend Loes Gör vad du vill om Julie som tappat livslusten sedan hon mist hela sin familj i en flygolycka. Downhams debutbok Innan jag dör (se tidigare inlägg) är mitt i all sin sorg bitvis rolig – Loes historia om en suicidal tonårstjej är inte bara rolig, utan faktiskt rent dråplig emellanåt, men missar ändå inte allvaret. Den gör inga större anspråk på att vara socialrealistiskt trovärdig utan berättar sin lätt absurda historia med ett litterärt anslag, förstärkt av det faktum att Julie är en överklassflicka med ett visst känslomässigt förhållande till familjens inhyrde polske kakelsättare. Den kan läsas som en modern Fröken Julie om Julie som varit van att få allt hon vill, men har svårt att veta vad hon egentligen vill. Hon följer sina infall och föraktar den präktiga väninnan (som väl bär drag av Kristin) och den polske kakelsättaren vill nog liksom Jean komma upp sig i samhället, men Loes huvudpersoner är mindre cyniska (och mindre begåvade?) än Strindbergs. Läst i skenet av Fröken Julie tycker jag Loes slut blir helt följdriktigt och intressant…
Jag ska be att få återkomma vad gällde skräcken och det lättlästa…
