Christine Falkenland/Ane Gustavssons bilderbok Josefs resa verkar i förstone vara socialrealistiskt 70-talspräktig med ett barn med svensk mamma och utländsk pappa som för första gången ska besöka pappans gamla hemland. Men den överraskar genom att från detta avstamp skapa en magiskt vibrerande saga med inslag av fantasy. Att pappans gamla hemland är sagornas land betonas redan på flygplanet och Josefs besök hos farmor och farfar blir dels möten med ny mat, nya människor, en tam(?) falk och spännande övernattningar på taket, dels ett möte med det okända på ett annat plan: Josef får en lapp med en spådom ”För att hitta hem, måste man först gå vilse” och när Josef lite senare kommer alldeles vilse i basaren, blir hans räddning att motvilligt överlämna sig till en orientalisk sagohäxa som hjälper honom hitta hem.
Det blir en lite gammaldags bild av Orienten som målas upp, men en bild som eventuellt är ny och fräsch för barn vars möte med Orienten kanske snarare varit bilder av terroristdåd, fanatiska extremister och sk hederskultur.
Jag uppskattar både de vackra bilderna och intrigen i den här historien men texten fungerar bitvis inte alls. Som så många författare som skriver för vuxna och som byter till att skriva för barn ligger det något ansträngt barnanpassat över texten, som man tror att barnlitteratur ska se ut. Släpp loss din ordkonst, Falkenland, och snegla inte så på det ängsligt tillrättalagda!
