I skymningen är Mister Räf ute på sin sedvanliga skogspromenad. Han vandrar som han brukar försjunken i sig själv men blir plötsligt uppmärksam på en vacker blå blomma. Detta steg ut ur sin egen lilla värld för med sig en livskris för Mister Räf: han börjar ifrågasätta sig själv och blir osäker på om han inte är väldigt tråkig och färglös jämfört med den lilla blå blomman och allt annat i skogen. Mister Räfs försök att undersöka hur det ligger till vilseleder honom när han först ber om en halvblind mullvads omdöme och sedan speglar sig i grumligt vatten. När han nu tycker sig fått bevis för sin färglöshet försöker han ändra sitt utseende men framgångarna uteblir trots det. De andra djuren är oförstående inför förändringarna och uppmanar istället honom att gå och bada! Så småningom är det några barn som genom sin beundran öppnar hans ögon och hjälper honom se sin vackra röda färg.
En tydlig sens moral, ja visst, om att vara nöjd med sig själv men historien bjuder på lite mer än så. Vad är det att vara nöjd med sig själv? När nu Mister Räf på nytt vandrar genom skogen gör han det med ett betydligt öppnare sinne och i samspel med de andra djuren. Att ta steget ut ur sin egen förnöjsamhet, gå igenom en kris, ”hitta sig själv” och faktiskt vinna en gnutta fåfänga på köpet gör Mister Räf till en mer sympatisk räv.
Stefan Casta låter på sitt stillsamma sätt kärleken till (den svenska) naturen genomsyra sina små äventyr och han har här skapat en modern text med traditionell ton. Staffan Gnosspelius härligt mulldoftande skymningsbilder från skogen får mig att ständigt återkomma till boken. Jag kan inte se mig mätt på dessa bilder som får en att känna stämningar och minnas dofter och längta efter vårpromenader…
