Colfer

       

Precis som Eoin Colfer själv så har Lukas i de tre “legend”-böckerna fyra bröder. Och med så många som slåss om uppmärksamheten är det inte alltid lätt att göra sig hörd och få lufta sina tankar. Men som tur är har han farfar att klaga hos. Fast när Lukas drar sina berättelser om allt hemskt han utsatts för, ja, då har farfar alltid varit med om något ännu värre. D v s ända till den dagen Lukas för vidare Legenden om världens värsta kille som är historien om hur storebror Martin (jodå, det är Martin som är “skurken” igen - undrar hur Eoins förhållande till sin storebror ser ut?) lurade ut honom på motorvägen när han var liten. Den historien kan farfar inte bräcka!
Den tredje boken i denna ganska lättlästa serie gör mig inte besviken. De har en glad charm och närvaro i berättandet som tilltalar mig. I de lite Roald Dahl-aktigt galna historierna förmedlas samtidigt en gnutta livsvisdom.

Det är ju framförallt för böckerna om det kriminella underbarnet Artemis Fowl som Colfer blivit berömd. De riktar sig till lite äldre läsare och kan väl närmast karaktäriseras som “James Bond goes Fairy tale”. Det är roliga, actionfyllda historier som också ska bli film. Nån gång. Filmen har varit annonserad i flera år men det verkar inte som det händer så mycket? Någon som vet?

Men man kan låta sig underhållas av Colfers nya serie i väntan på Artemis Fowl-film. Halv-Måne Detektivbyrå heter den nya serien som parafraserar den hårdkokta deckargenren med många komiska poänger. Inledningsvis berättar den kortväxte 12-årige hjälten Moon – därav öknamnet “halvmåne” – att “Jag trodde jag hade sett allt. Så många besök jag gjort i rännstenen på jakt efter tappade godishjärtan trodde jag ingenting kunde förvåna mig. Det är faktiskt så att när man stått ansikte mot ansikte med den mörka sidan av livet på skolgården är det inte mycket som chockerar en längre. Det var i alla fall vad jag trodde. Men jag hade fel.” Fletchers Moons nya fall tycks nog så oskyldigt i början. Ett gäng med 10-åriga rosa barbietjejer har ett uppdrag som leder honom till traktens mest kriminellt belastade familj. Men författaren gör en poäng av att saker inte alltid är vad vi ser på ytan och att våra fördomsfulla uppfattningar om människor pga kön, familj, status mm hindrar oss att se sanningen. Jag har genuint trevligt medan jag läser, men jag har dock en invändning: Varför galna, onda feminister?